Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.  Related Paintings of georg von rosen :. | The Explorer A.E. Nordenskiold | joran persson och karin mansdotter | The Sphinx | The Entry of Sten Sture the Elder into Stockholm | The Christmas Fair |
Related Artists:
CRESPI, Giovanni Battista
Italian Baroque Era/Mannerist Painter, ca.1575-1633
Francis Quarles
1592-1644,was born at Romford, London Borough of Havering, and baptized there on May 8 1592. Francis traced his ancestry to a family settled in England before the Norman Conquest with a long history in royal service. His great-grandfather, George Quarles, was Auditor to Henry VIII, and his father, James Quarles, held several places under Elizabeth I and James I, for which he was rewarded with an estate called Stewards in Romford. His mother, Joan Dalton, was the daughter and heiress of Eldred Dalton of Mores Place, Hadham. There were eight children in the family; the eldest, Sir Robert Quarles, was knighted by James I in 1608. Francis was entered at Christ's College, Cambridge, in 1608, and subsequently at Lincoln's Inn. He was made cupbearer to the Princess Elizabeth, in 1613, remaining abroad for some years; and before 1629 he was appointed secretary to Ussher, the primate of Ireland. About 1633 he returned to England, and spent the next two years in the preparation of his Emblems. In 1639 he was made city chronologer, a post in which Ben Jonson and Thomas Middleton had preceded him. At the outbreak of the Civil War he took the Royalist side, drawing up three pamphlets in 1644 in support of the king's cause. It is said that his house was searched and his papers destroyed by the Parliamentarians in consequence of these publications. Quarles married in 1618 Ursula Woodgate, by whom he had eighteen children. His son, John Quarles (1624-1665), was exiled to Flanders for his Royalist sympathies and was the author of Fons Lachrymarum (1648) and other poems. The work by which Quarles is best known, the Emblems, was originally published in 1635, with grotesque illustrations engraved by William Marshall and others. The forty-five prints in the last three books are borrowed from the Pia Desideria (Antwerp, 1624) of Herman Hugo. Each "emblem" consists of a paraphrase from a passage of Scripture, expressed in ornate and metaphorical language, followed by passages from the Christian Fathers, and concluding with an epigram of four lines. The Emblems was immensely popular with the common people, but the critics of the 17th and 18th centuries had no mercy on Quarles. Sir John Suckling in his Sessions of the Poets disrespectfully alluded to him as he "that makes God speak so big in's poetry." Pope in the Dunciad spoke of the Emblems, "Where the pictures for the page atone And Quarles is saved by beauties not his own."
Prellwitz, Edith Mitchell
American, 1865-1944